Till alla diabetesmän och diabeteskvinnor!
på att du har en sjukdom du också mår dåligt, Jag vet exakt hur det är!
Har trots allt haft sjukdomen sen jag var 12 år och nu är jag 20..
Visst man blir deprimerad när ingeting funkar, dvs. att blodsockret ligger kasst och
du fattar inte vad du gör för fel?! Och ni!? Lyssna inte allt för mycket på era läkare
och sjuksköterskor, dom snackar bara i termer och har knappt en aning om hur din kropp funkar...
Det vet ni bäst själva? Så våga hitta ditt sätt att besegra sjukdomen!!!
Den ska inte styra över dig, Du ska styra över den!
Mitt råd är att träna så mycket som möjligt, Håll i gång kroppen!
Våga ta insulin, dvs. Snåla inte för att ni är rädda för att bli låga!
Ta hellre ett blodsocker för mycket än för lite!
Ät rätt!, Jag själv äter lite som jag vill och det passar mig faktiskt!
/Diabetesmannen
Hur hade du det i "tonåren"? Jag fick min diagnos när jag var 14 (2002) och började de första tre åren med att total ignorera den. Hade ingen kompis som hjälpte och stöttade utan alla sa hela tiden "Det där får du inte äta", "Har du ätit?", "Har du tagit ditt insulin?" Alla dessa frågor dagligen fick mig att ge upp och sluta bry mig. Jag tog inte ett bls på nästan två år. Jag sket i allt helt enkelt. Hade dock aldrig ett Hba1c över 9 och det tackvare massa känningar som tryckte ned topparna.
Idag går jag på pump och är riktigt noga med bls. Har insett hur mycket bättre jag mår om jag sköter mig. Även att jag inte måste avstå något, ja kan fortfarande äta ALLT. Jag kan göra ALLT. Okej då, mina planer på att bli polis (vart en dröm sedan sex års ålder) gick i kras. Men annars lever jag livet just nu =)
Får ny pump på Onsdag, litar inte längre på den jag har. Så äntligen har min ssk gått med på att jag byter =)
